frokenpense

De som känner mig vet att jag inte springer. Jag promenerar mer än gärna och cyklar hit o dit, men springer det gör jag inte. Förrns nu, tydligen.
Tog med Mira för en powerwalk i spåret på eftermiddan. Släppte lös henne och började traska. Vattenflaskan i ena handen, kopplet i den andra, luren med musik i örat och mobilen i behån. Kanske man skulle försöka springa lite? Jag bestämde mig för att jogga mellan två elstolpar, som blev till tre och fler ändå. Det gick ju bra det här! Trodde faktiskt inte det om mig själv, men jag orkade ju!
Efter ett litet tag var vi framme vid hundbadet, så då vilade vi:






Kastade lite pinnar till Mira i vattnet, så hon har motionerat rejält idag:) Stannade ett tag och tittade på några som åkte vattenskidor i sjön, det såg härligt ut med vattnet sprutande runt killen på skidan.

Så, tillbaks till spåret. Nu tänkte jag att jag kör så länge jag orkar. Fixar jag inte uppförsbackarna så går jag, men annars är det bara att fortsätta. Det gick riktigt bra! Jag gick i några värstingbackar upp och ned, men i övrigt har jag sprungit hela spåret - 2,5 km. Wohoo! Jag är megastolt över mig själv, trodde aldrig att jag skulle klara nåt sånt.


Avslutningsvis kommer en vacker bild på grannens underbara prydnadsapel eller vad det nu är:


Det är ju tur att man har grannar med vackert också, då får man ännu mer fint att titta på!

Nehej, nu blir det duschen för mig!

Tjingeling från omåttligt stolt
Annica